Aikuisten yhteissatuja 20.3.2013 (och en berättelse på svenska)

Kansainvälisenä sadutuksen ja sadunkerronnan päivänä 20.3.2013 syvennyttiin sadutukseen eri maissa. Tilaisuuden aluksi osallistujat kertoivat yhteissatuja.

Katrin, Sari, Heidi, Kati ja Tiina:

Olipa kerran pieni prinsessa. Prinsessa asui pienessä kärpässienimökissä. Prinsessalle ei paistanut aurinko, mutta sitä ei tehnyt sienen lakki. Hän haaveili uljaasta prinssistä.Mato teki lakkiin reiän ja prinsessa näki prinssin.He elivät elämänsä onnellisina loppuun saakka.

Johanna, Iiris, Tuiri, Katariina, Eeva:

Olipa kerran maailman ensimmäinen minisadutusilta. Paikalle kieri, vyöryi, kumarteli, haahuili, tiensä löysi moni. Paikalle saapuneet suuret, pienet, ohukaiset ja pulleat osanottajat olivat hyvin uteliaita tietämään, mitä sadutusillassa mahtaisi tapahtua. Omenamehun ja viinirypäleiden voimin istuivat osallistujat paikoilleen. Keskustelu alkoi soljua ja mahtavat ideat risteilivät Minervatorin poikki.

Minna, Anja, Tuuli, Liisa, Reeli:

Olipa kerran pieni poika Brasiliasta, joka löysi itsensä Pasilasta. Eikä siinä vielä kaikki. Hän ihmetteli, miksi jalkoja pakotti ja kädet olivat jäykät. Häntä vastaan tuli vanha nainen, joka neuvoi? Sinun täytyy laittaa lapaset käteen ja villasukat jalkaan. Seuraava vastaantulija sanoi: Minä kuuntelen sinua! Keraankin joku kuuntelee, vastasi pieni poika Brasiliasta.

Helena, Inka, Heini, Helena, Sirpa, Pia, Anh, Salla:

Olipa kerran kaukana täältä maa. Maassa asui paljon iloisia ihmisiä. Maassa oli myös paljon erikoisia eläimiä. Uskokaa tai älkää, siellä näkyi revontulet jatkuvasti. Peikot heräsivät ja ryömivät koloistaan katsomaan niitä. Eräs pieni peikko kohtasi polullaan myös jotain ihmeellistä. Hänen mielestä se ihmeellinen olio on pelottavaa. Mitäs minä nyt teen, mietti peikko.

Riikka, Aili, Polina, Eila ja Kristiina:

Olipa kerran pieni tyttö, jolla oli hamsteri. Kerran ne menivät metsään keräämään sieniä ja marjoja. Mutta hamsteri tapasi toisen hamsterin, joka oli keräämässä kuusenkäpyjä. Ja yhden sienen hatun päällä istui keiju, joka antoi hamstereille ja tytölle kolme toivomusta. Mutta se on jo kokonaan toinen tarina. Sen pituinen se.

Rebekka, Johanna, Anni, Maria, Elina, Anita, Virva:

Kultainen rengas vyöryi alas jyrkänteeltä. Sen perässä pomppi pieni, vikkelä otus. Otuksella oli suuren suuret silmät ja pienen pieni nenä. Otus oli juuri saamassa rengasta kiinni, kun kiven takaa hyppäsi toinen otus. Otukset kolauttivat päänsä yhteen ja kuului iso “PUM”. Otukset kuolivat. Rengas hypähti toisen otuksen häntään kiinni. Se jäi siihen pyörimään kiivaasti. Se pyöri pyörimistään, ja sen vauhti sen kuin kiihtyi.

Har du sagoterat? Så kan sagoteringen gå till. Berättelsen är skriven på den  internationella sadoterings- och sagoberättardagen 20.3.

Veranda i vitt och den nya hästsagan

– Titta mormor, jag är en häst! Se den travar. Nu galopperar den. Mormor titta, titta. Ihahaa! Galopp galopp, hhrrrr!

Käpphästen stegrar i selen.

– Bastustugans veranda behöver vit färg över sina omålade innerväggar. Kommer du med, Pia? frågar mormor

– Jag styr min häst ner till stranden. Men jag vill ha min egen målarbytta.

– Först skall vi fästa svarta soppåsar på det vi inte målar, den rödmyllade stockväggen och över golvet.

– Jag hjälper, kvittrar fyraåriga dotterdottern Pia och stegar in i stugan. Hästen har hon bundit vid strandbjörken och lagt en knippe hö framför mulen.

Den lilla och den gamla jobbar på. Vita färgburkens lock sitter hårt.

– Pia, spring efter en skruvmejsel från lidret, du vet den där med den platta smala ändan att bända upp locket med, säger mormor och fingervisar redskapets längd och bredd.

– Jag tar hästen, hojtar Pia. Strax rusar hon tillbaka med skruvmejseln i högsta hugg.

– Här mormor! Jag öppnar!

Det behövdes både stora och små händer för det envisa locket. Mormor hade en liten målburk åt Pia och en större åt sig själv.

Pia satte sig på golvet. Med bister min tog hon sig an väggen under verandafönstren. Mormor steg på en stol för att måla taket. Penslarnas svischande ljud blandades med flyttfåglarnas vårdrillar. Lukten i färgen fick den lilla och den gamla att snörpa på näsan. De arbetade under tystnad. Blänket från sjön glimmade och kastade ljus verandamålarna.

Tre gånger hade mormor flyttat stolen för att komma åt nya takpartier, när Pia utbrast:

– Mormor, varför har du en stor målarburk och jag en liten?

Mormor stannar upp:

– Ja du, tänkte väl att du vill ha en liten.

– Nehej, jag skall ha minst en lika stor som din.

– Ja vi kan ju byta. Och så fortsatte de sitt idoga arbete, den stora med liten burk och den lilla med en stor.

Den skickliga riderskan var flink i fingrarna och noggrann, allt omålat fick vitt på sig. Medan mormor satte färg på väggen ovan fönstren hade flickan blivit färdig med väggarna under. Ett stort arbete. Verandan lyste i sin nya vita dräkt.

– Nu går vi och mumsar i oss den välförtjänta pannkakan och sylten.

Stolt förevisade de den nya verandan för morfar när han kom hem. Han städade upp, så klart, medan flickan och mormor tog var sitt spinnspö, stötte roddbåten i sjön och rodde ut på fjärden i eftermiddagens stiltje.

Följande dag inspekterade Pia och mormor den vita verandan. De satte sig vid bordet och beundrade sitt verk.

– Mormor, har du penna och papper? Nu kommer det!

– Jovisst, jag skriver ner din saga just så som du säger och sen läser jag upp den. Mormor var kvick i vändningarna med papper och penna.

Nu satt hon där, idel öra med pennan i högsta hugg.

Pia tittar ut över sjön. Hon suckar. Rätar på ryggen och så börjar hon.

– De va en gång en häst och en nyckelpiga. Och hästen red till skogen med sin nyckelpiga, som hette Sjöjungfrun.

– Vänta, vänta, hojtar mormor. Jag skriver mycket långsammare än du berättar.

Pia avbryter sin sagosvada och tittar tålmodigt på mormors långsamma skrivande.

– Nu kan du fortsätta, säger mormor medan hon sätter punkt efter sista ordet.

– Så red dom ner till sjön för att dricka och ta sig ett dopp. Sen blev dom hungriga…

– Nej, vänta, vänta, stönar mormor och skriver för brinnkära livet.

– … och galopperade hem. De åt pannkaka. Och nu är det slut, avslutade Pia sin berättelse.

Mormor skriver ner de sista orden, lägger sedan pennan åsido och lyfter papperet.

– Den blev ju fin. Nu skall jag läsa upp din saga.

”De va en gång en häst och en nyckelpiga. Och hästen red till skogen med sin nyckelpiga, som hette Sjöjungfrun. Så red dom ner till sjön för att dricka och ta sig ett dopp. Sen blev dom hungriga och galopperade hem. De åt pannkaka. Och nu är det slut.”

Pia sitter blickstilla medan mormors röst formar krumelurerna från papperet till mjuka mormorsord, när hon läser på sitt vis.

– Vill du ändra någonting, frågar mormor.

– Hm, säger Pia. Nej, den är OK.

– Nu skall du berätta och jag skriver, säger Pia och sträcker sig efter papperet och pennan.

Det här har de gjort förut, mormor har berättat och Pia skrivit ner lekbokstäver med rasande fart.

– Det var en gång en fisk i sjön. Den lekte alla roliga lekar med sina kompisar.

– Vänta mormor, inte så fort, suckar Pia i sitt lekskrivande och mormor tar snällt en paus.

– Nu kan du fortsätta.

– De var bara rädda för en sak, att de skulle hamna på en krok och åka upp på land. Men de klarade sig. Snipp snapp snut, nu e sagan slut.

– Nu ska jag läsa den: ”Det var en gång en fisk. Den lekte roliga lekar med kompisar. De var rädda för att de skulle hamna på en krok och åka upp på land. Men de klarade sig. Sagan e slut.”

En fyraåring har ett jätte minne. Ingen sak i världen att memorera det hon hör.

– Vill du ändra på den, mormor?

– Nej, jag tycker den är bra så!

– Nu tar jag min häst och rider iväg. Hej då!

Och så försvann det lilla barnbarnet bakom knuten. Mormor satte förnöjt in de nya sagorna i Pias sagopärm.

Så kan sagoteringen gå till. Berättelsen är skriven på den  internationella sadoterings- och sagoberättardagen 20.3. Se berättelsen.

Ett bidrag till den internationella sagoteringsdagen 20.3.2013
Monika Riihelä

Advertisements
This entry was posted in Satuja ja tarinoita. Bookmark the permalink.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

w

Connecting to %s